Sommar i Stockholm!

Han med gitarren möter mig på centralen och vi vandrar längs Stockholms sommarheta gator genom parker och vidare ner längs vattnet. Han pratar och pratar och och inte ens kaffet och mazarinen nere vid vattnet på Skeppsholmen får tyst på honom. Jag lyssnar och svarar men tänker mest på annat och försöker någonstans förstå vad jag egentligen gör där och letar förbrilt efter flyktvägar i mitt huvud. Han är snäll, trevlig och brinner för sin musik men en människa som kan prata mer än mig är lite för mycket.

Någonstans mellan Gamla stan och Kungsträdgåren får jag panik och lyckas ta mig ur situationen och känner en lättnad över att inte behöva tillbringa natten på hans soffa. Hela jag skriker NEJ. När jag vet att vårt möte är tidsbegränsat kan jag slappna av och låter honom bjuda mig på en bit mat i Kungsträdgården och han frågar om och om igen om jag verkligen måste åka. Kan jag inte stanna men jag bestämde redan vid vårt första möte att det här är fel. Varför gör jag så här? Jag kan inte. Jag vill inte. Jag förmår mig inte att kunna ta emot den minsta av känslomässiga antydningar från någon annan trots att jag tror att det är det jag mest av allt vill ha.

Vi skiljs åt och jag sätter mig på tunnelbanan till min reträttplats. Till min trygga fristad. Hem till fina Jens och Alma där dörren alltid står öppen för mig och det är med stor lättnad och glädje jag möts av kramar av de båda och det känns tryggt och skönt i all sin välbekanthet.

Det blir pizza och filmmys i soffan som jag så många gånger kurat ihop mig i under bullsigt täcke och med fötterna i Jens knä. Vi säger godnatt och jag intar min sovplats som vanligt i våningssängen under en snarkande Alma med Jocko vid mina fötter. Och utanför somnar Stockholm och jag tänker att det är exakt fyra månader sen jag låg här sist och jag tänker att så mycket är annorlunda men en sak är fortfarande densamma. Vemodet. Det känns som om den har skaffat sig någon form av permanent boende i mitt bröst. Det verkar inte fungera med tre månaders uppsägningstid så det verkar bara finnas en lösning. VRÄKNING! Och det snarast!

Nu sitter jag i en bil äntligen på väg hem till Blekinge men det kommer bli en allt för kort visit för enligt mitt anställningsbevis börjar mitt jobb i morgon. Tills det måste bilproblemet vara löst annars blir det ett jobbigt samtal till chefen att behöva förklara att det jag lovade att ordna inte är ordnat.

Men som kärringen sa som tog lavemang... det löser sig!