Självupptagen...

...var det någon jag tycker om som kallade mig idag!

Det kändes hårt men det stämmer säkert just nu för när jag är så inne i mina egna problem och det jag mår dåligt över så glömmer jag kanske bort att fråga andra hur de mår och det skäms jag över om det är så. Jag bryr mig om de människorna jag har runt mig och det trodde jag de visste och därför hade förståelse om jag går in i mig själv lite för mycket just nu!

Läste i en annan blogg att det är många människor som mår dåligt just nu och ja det är det. Och jag vet att det säkert finns de som har det betydligt svårare än jag. Jag har åtminstone människor omkring mig som älskar mig och bryr sig om mig och visar det.

Idag fick jag ett samtal från en gammal kompis hemifrån som läst min blogg och undrade ifall han kunde göra något. Sånt värmer något enormt och jag blev så glad så tårarna kom.

Jag vill inte vara ledsen och må dåligt mer och jag önskar att alla de andra som jag vet mår dåligt snart också finner styrkan igen oavsett vad det är för skäl till att de mår dåligt.
Det är bara så svårt att just i den stunden, just i det ögonblicket när ångesten är som värst, just då är det väldigt svårt att tänka på andra. Då finns bara ens egen smärta och oro.

Men det är inte för evigt. Allt går över. Allt blir bättre. Man måste bara våga tro det och framför allt... tänka att man aldrig är ensam, även om det kanske känns så ibland!