Jag ringde...

...det där jobbiga samtalet jag skjutit fram så länge nu. Tiden börjar rinna ut och jag var helt enkelt tvungen. Först inget svar och jag hoppades väl att om jag inte ringer igen så kanske ett under sker och jag inte behöver ringa en gång till.

Min telefon ringer...

"Jaha vad vill du eftersom du ringer? Du ringer ju inte så ofta"

Inte direkt vad jag ville höra efter att ha våndats i veckor för det där samtalet. Det gjorde det bara ännu svårare.

Jag säger vad jag vill. Skäms. Hatar att behöva be om hjälp. Helst att behöva be honom om hjälp.

Med gråten i halsen säger jag...

"Du vet att jag aldrig brukar be om hjälp. Jag hade aldrig gjort det om jag verkligen inte behövde"

Jag får inget svar på min fråga. Bortförklaringar och ursäkter trots att vi pratat om det här tidigare och jag fått ett halft löfte redan.
Hatar verkligen det här samtalet.

"Du ringer verkligen på helt fel dag."

Jo jag vet. För mig hade INGEN dag varit bättre än den andra. Den här dagen är lika dålig som alla andra jag hade behövt ringa på.

Ja, ja, nu är det gjort...