Jag försökte intala...

...mig själv länge att jag inte kände något. Att allt var en lek och att det bara handlade om sex.
Jag vägrade släppa fram några som helst känslor och hade ursäkter och bortförklaringar som..

"Jag vill inte ha någon med barn"
"Det är jobbigt med distansförhållande"
"Han är verkligen inte min typ"
"Jag är inte redo"

Men jag har insett att jag inte kan värja mig mer för alla mina bortförklaringar börjar raseras...

"Dina barn är jätte fina"
"Milen avverkar vi ganska fort"
"Du är bättre än de som har varit min typ"
"Är det rätt är man alltid redo"


Men just nu önskar jag ändå jag var kvar i det där förnekandestadiet för då slapp jag känna.
Nu längtar jag så det gör ont.
Saknar dig mer än jag nånsin gjort och mitt behov av att få ha dig nära blir bara större för varje dag jag är ifrån dig.

Ändå säger en del fortfarande i mig att jag ska fly.
För det gör ont.
Ont att vara ensam.
Vill inte vara beroende.
Inte av dig.
Inte av någon.

Men jag kan inte fly för du har gett mig allt det jag velat ha och det jag så länge har sökt.
Trygghet..
Passion...
Kärlek...
Det håller mig kvar trots min tveksamhet och trots att det är jobbigt.

Känner mig fortfarande ledsen men nu vet jag att det inte beror på mina bekymmer utan just nu beror det helt enkelt på att du inte är hos mig.
Att jag inte få somna med dig vid min sida.
Inte få vakna av att du kysser mig hejdå på morgonen.
Ledsen för att jag längtar så fruktansvärt mycket efter dig.

Jag är full av ord och känslor som blandas där inne i min kropp med längtan och kärlek och jag önskar jag kunde få det ur mig men det finns inget sätt att få det att bli bra.
Kan inte formulera känslorna i ord. Det blir bara till en enda stor svärm av bokstäver som inte hamnar i rätt ordning.

Kan du inte bara komma så jag får visa dig istället...