Kärlekens ögon!

Är det så att kärleken får oss att se med andra ögon?
Att allt blir enkelt och där andra ser problem ser du möjligheter.
Den du håller kär bli vackrare för var dag bara för du älskar den så.

Inga avstånd blir för stora, och stunderna ni ses blir värd all längtan.
Alla gamla skelett i garderoben saknar betydelse och de du älskat tidigare bleknar i jämförelse med hur mycket du älskar nu.

Är det så att kärleken kan göra oss lite blinda och naiva?
Att vi ser allt i rosenrött och att bråk och gräl är sånt andra ägnar sig åt men inte vi.
Vi tror i vår förälskade enfald att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar och inget ska komma mellan dig och din kärlek.

Är det så?
Är det så att älska någon?
Att vara förälskad?

I så fall undrar jag varför det aldrig är så för mig. Varför min kärlek måste göra ont och varför jag måste behöva dras med oro, en längtan som äter upp mig och känslor som är annat än behagliga.

Varför kan min kärlek aldrig vara enkel?
Rosenröd, blind och naiv och få mig att känna mig som den enda i världen.
Varför ska jag alltid ha en kärlek som inte känns självklar och som jag måste kämpa mot drakar och demoner för att övervinna?

Varför måste det göra ont att älska?