Borde sova...

...men förmår mig inte riktigt till att gå och lägga mig. Vet inte om det beror på att du inte ska ligga vid min sida i natt som du gjort i tre nätter nu och jag drar mig för att lägga mig själv i den stora dubbelsängen. Kanske det är därför jag sitter kvar uppe och inte känner lika mycket för att krypa ner under täcket som jag gjort om du var här. Vet att jag inte får somna med dina armar runt mig, dina läppar som ömt kysser min nacke och säger god natt. Det känns tomt.

Den där känslan känns ovan, härlig men ändå lite skrämmande. Att sakna någon borde vara en skön känsla och inget man borde grubbla över. Varför gör jag då det? Allt är ju egentligen ganska enkelt. Du och jag och det vi känner för varandra. Svårare än så borde det inte vara. Borde det inte vara...

Men det är inte alltid enkelt. Jag har hamnat i en situation jag aldrig tidigare befunnit mig i. Där frågorna ställs på sin spets. Där det bara borde vara du och jag finns andra att ta hänsyn till. Andra människors känslor och tankar som påverkar oss båda. Ingen vill någon något ont men ändå blir det fel. Där jag känner mig som en inkräktare fast jag kanske inte borde. Där jag funderar på om jag vill stanna eller ta två steg tillbaka för att göra det lättare för andra.
Jag vill inte vara den som kommer i mellan. Vill inte vara den som klampar in.

Det här är nytt för mig. Vet inte riktigt hur man gör. Det får mig att funderar och tänka på varför det inte bara kan vara enkelt.

Det borde ju vara så enkelt...