Tårar, kramar och ljuset i tunneln!

Fåtöljen välkomnar mig och han kramar mig hårt när jag kommer. Och som han säger... en kram när en kram bara är en kram. Och jag vet att jag fått allt för många kramar, haft allt för många armar runt min kropp som egentligen inte alls velat ge mig värme och närhet utan bara något helt annat.

Därför gråter jag konstant i den där fåtöljen i en och en halv timme och jag ser frustrationen i hans ögon för han så gärna vill hjälpa mig. Få mig att se ljuset i tunneln och till slut hitta till den där famnen där en kram bara är en kram.

Och jag säger att "alla andra" gör ju likadant. "Alla andra" har det ju som jag, söker, letar och kysser hundra grodor för att till slut hitta prinsen. Brukar våld på sig själva för närhet som egentligen inte är närhet utan bara något som fyller det där hålet för stunden men efteråt gapar hålet bara ännu större.

Jag vet inte NÄR, jag vet inte HUR men jag vet att någon gång blir det bra. Någon gång finner jag den där famnen där en kram bara är en kram.