Själens spegel!

Om det är så... vad säger mina ögon då?

Vart kommer alla tårar ifrån egentligen? Som om jag inte behöver släppa fram de men så fort jag vet att jag ska öppna mig, beröra saker så bubblar de upp inom mig. Idag får jag en halvtimme extra av min fina psykolog för att "jag behöver nog det" som han skrev när jag frågade när jag hade min tid. Och då känner jag det, att ja... jag behöver det men jag vet inte riktigt varför men tårarna som kommer och klumpen i halsen talar om för mig att det är så.

Och jag är ledsen för ett samtal jag bett om att få en längre tid med en person men gång efter gång drar personen sig ur vårt möte och det ger mig en känsla av att jag inte är önskvärd, att betydelsen för det där samtalet inte berör denna person något alls. Att vikten för mig att det blir av inte spelar någon roll. Jag vill träffas medan jag får frågan om och om igen om att ta det i telefon. Är det rädsla kanske? Att det är besvärligt att möta mig? Men säger det inte mer om den personen än om mig då?

Jag vet inte. Men idag kommer det bli mycket tårar i den där fåtöljen som jag inte suttit i nu på två veckor.


Och nej... det där mötet är inte med någon gammal kärlek eller något av det slaget. Det är mer av personliga och jobbrelaterade slaget!