Förstår inte...

...varför jag ens bryr mig om att försöka. Jag hatar bråk. Förlåter hellre än att gå omkring med massa ilska. Ser hellre framåt än bakåt. Jag kan ibland vara den som ber om ursäkt fast jag vet att det är den andras fel just för att jag hatar osämja. Kalla det att vara konflikträdd. Kalla det en önskan om att vara omtyckt av alla. Jag har aldrig varit långsint. Inte den som tjurar i evighet. Jag vill hellre vara vän än ovän.

Men när jag sträcker fram en hand och man hellre väljer att spotta i den än att ta den... ja då har jag gjort vad jag kan i alla fall. Då tycker jag inte längre problemet ligger hos mig.

Jag vänder andra kinden till...