Love the game OR love is a game!

Och det känns som det ska vara som att behöva vinna högsta vinsten, den där vinsten man aldrig vinner utan bara drömmer så starkt om. Ett spel som verkar vara omöjligt att lära sig spela rätt.

Det är dagar som de här när man kommer hem, ensam, till en tom lägenhet och ingen som väntar som det känns som mest tröstlöst. Det är då de där tankarna kommer och saknaden. Och alla frågorna.

Varför?

Varför träffar jag någon som säger "jag älskar dig" men som sedan går och säger "jag är inte redo" men sedan är redo för någon annan! Varför?

Varför träffar jag någon som inte är klar med sitt gamla men som ändå vill komma mig nära men sen blir rädd när närheten känns för mycket och försvinner och kör huvudet i sanden och lämnar mig med tusen frågor? Varför?

Och det där VARFÖR gnager mig sönder  och samman och får mig att tro att jag alltid kommer få fråga mig samma sak om och om igen. Att jag alltid kommer bli lämnad precis när jag vågat släppa nära och äntligen får känna igen.

Ibland känns det så mycket mer än andra dagar. För ibland kommer det ifatt mig trots att jag intalar mig att det inte finns där längre. Men det gör ju det. Spår. Spår av stunder av lycka när någon säger jag älskar dig och håller mig hårt i sin famn. Spår av ett skratt som värmer mig i hela själen.

Gud vad jag saknar det där.

Men det är som att spela ett spel. Med allt för höga insattser för det slutar alltid med förlust.

Fast det är väl så.... man måste spela för att kunna vinna. Frågan är bara hur många förluster till jag orkar med!