Det där vemodet sitter kvar i bröstet som infann sig igår men så får jag ett sms från honom som tyckte om mina fötter. Han den där J som jag tagit upp kontakten med igen. Han som jag ska gå på bio med i veckan. Han frågar om vi ska ses en stund på vägen när jag åker till Uppsala och ta en Statoilkaffe och jag börja vifta på svansen och gläfsa som en jävla hundvalp över att någon hör av sig och vill träffa mig. Nu gillar jag ju hans sällskap men önskar att jag inte var så sällskapstörstande att varje liten invit får mig att hoppa högt av glädje. Jag känner mig patetisk. Fånig.
Kaffet är uppdrucket och jag måste börja göra mig klar för ännu en vecka på annan ort. Packa väskan för ännu en vecka på hotell. Men det är okej. Jag gillar ju de där hotellnätterna och i veckan har jag ju en bio att se fram emot.
Att sen tankarna befinner sig någon annanstans.... hos någon annan.... ja det får jag helt enkelt bara ignorera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar