Och så kommer det en bild...

...ett MMS och jag känner inte igen nr, men jag känner igen ansiktet och jag förstår ingenting. Det är han jag var på dejt med sist. Han som skrapade mina rutor på morgonen och pussade mig hej då men som sen blev tyst och inte svarade på mina sms eller mail.

Jag svarar om han råkade skicka fel, men nej.

Och så får jag veta varför han blev tyst.

"Jag hittade din blogg och förstod att jag var minst nr 2 och att det fanns någon annan i ditt hjärta, så jag tyckte inte det var någon mening att prata mer"

Och jag blir så ledsen, känner mig så dum för jag förstår honom till hundra procent men önskar jag kunde fått berätta själv. Att vi hade pratat om det. Men vi pratar om det nu och det känns så skönt att veta att han inte var en sån skit som jag blev så ledsen över att han visade sig vara, för det stämde inte riktigt. Nu faller det liksom på plats. Han blev ju sårad såklart. Jag läser inlägget jag skrev efter vår dejt igen och vem hade inte blivit det?

"Kände mig så glad dagen efter. Hade aldrig pussat dig hej då om jag inte velat träffas igen"

Jag skäms och tårarna kommer för jag blir både arg och ledsen över att det aldrig bara kan vara lätt. Att det blev så fel för att jag hade tankarna någon annanstans. Hos någon som jag inte ens vet bryr sig om mig.

Men nu vet jag i alla fall att jag hade en dejt med en fin kille som faktiskt inte var som alla de andra idioterna jag träffat som bara skitit i att höra av sig när det fått sitt. Nu var det faktiskt mitt eget fel att det inte blev någon fortsättning och att han gjorde som jag själv gjort så många gånger. Han skyddade bara sig själv.