Hemma igen...

...efter många mil på vägen, flera kundmöten och en underbar natt på ett slott. Och det finns inte ord för hur skönt jag tycker det är varje gång bilen rullar in över Gävles gräns. Hemma i tryggheten, hemma där jag har allt, hemma i mitt hem som denna gång var nystädat och fint.

Men innan jag åker hem träffar jag mina underbara vänner. Henne som jag älskar av hela mitt hjärta och som jag har dåligt samvete över att jag inte är hemma ofta nog för att kunna umgås med så mycket som jag önskar. Hon och jag som bär samma smärta, samma längtan och henne jag lovar att ta bättre hand om och som jag blir så ledsen över när jag märker hur hon precis som jag greppar efter halmstrå som ändå bara går av. Men det är så, alla måste göra sina egna misstag men jag hoppas bara inte att hennes hjärta denna gång än en gång går i kras.

Och så åker jag hem till honom. Han som är min bästa vän, den storebror jag aldrig haft och den där räddaren i nöden. Och han lagar mat till mig som så många andra torsdagar när jag kommer hem trött efter de där dagarna ute på vift. Jag är så trött så efter maten måste jag vila lite i hans säng och jag är så tacksam över att jag har såna här vänner som tar hand om mig på det sättet.

Nu är jag äntligen hemma. I min underbara soffa under den tjocka pläden och jag är så tacksam. För det är nog när man är borta så mycket som jag som man verkligen lär sig att uppskatta det här. Att bara få vara hemma, i en soffa, under en filt.

Ska avsluta kvällen med kaffe och Ballerina kladdkaka. Muuummmms...