Jag gillar den där J. Han är rolig och får mig att skratta. Det är bra. Jag behöver få skratta. Trivs i hans sällskap men det gjorde jag ju redan första gången vi sågs i somras. Varför han vill träffa mig har jag inte en aning om. Kanske han gillar mitt sällskap också. Tänker inte ens analysera det. Vi ska gå på bio i alla fall. Jag håller distans med tanke på hur det slutade sist.
Loggade in på facebook en snabbis igår. Sjuksköterskan var på chatten och frågade hur mitt hjärta mår. Jag vet inte riktigt vad han syftade på men jag svarade att jag försöker att inte prata med hjärtat så mycket men att det nog är okej. Varför undrar han? Han vet ju att jag saknar honom. För det borde han ju förstå. Jag släppte ju honom nära.
PÅ tal om alla känslor och tankar, jag funderar och grubblar på det här med min blogg, min öppenhet och hur sårbar jag gör mig själv genom att en del av de berörda läser. Ibland vill jag låsa bloggen, ibland vill jag skaffa en ny och vara helt anonym. Ibland vill jag byta till annan plattform så jag kan låsa vissa inlägg. För jag känner mig hämmad här. Ibland frångår jag det.... som nyss när jag trots att jag vet att han läser skriver som jag gör. Önskar jag kunde slippa tänka på det. Vara ännu mer öppen. Men hur?
Jag älskar den här bloggen. Jag har svårt att skiljas från den. Jag önskar jag kunde låsa visa inlägg här men den funktionen finns inte och då måste jag byta och just det gör mig frustrerad. Så då funderar jag på att öppna en ny anonym blogg här på blogger men sen tänker jag på alla er läsare som faktiskt är runt 400 som stadigt följer mig mer eller mindre. Jag vill ju inte lämna er. Vad vore min blogg utan er.
Kan helt enkelt inte bestämma mig för hur jag ska göra. Jag får seperationsångest bara jag tänker på att lämna min Pettiwomanblogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar