Ett hjärta tungt!

Ibland känns hjärtat tungt att bära. All den där längtan, de små ärren efter sprickorna som knappt läkt, saknaden efter den där glädjen som jag tydligen bara ska få känna i korta och lånade stunder. Jag vet inte hur många gånger jag känt att jag ger upp. Ger upp tron. Hoppet. För alltid slutar det med ett tungt hjärta.

Vissa stunder ser jag bara framåt och huvudet vänds inte en enda gång bakåt för att se tillbaka och då tror jag att vägen åter är rak och enkel. Men så kommer de där stunderna, ett ögonblick av något som varit. En glimt av ett leende och jag vänder hela kroppen om i fel riktning igen. När minnen sköljer över mig som en stor våg och den där känslan som en gång fanns i mitt bröst försöker tränga sig igenom igen. Det är då hjärtat blir tungt att bära. För hur mycket jag än blundar och låtsas inte se så glömmer inte hjärtat. Och det blir tyngre för varje sorg det måste härda ut att bära.

Idag är hjärtat extra tungt!