In the basement!

Ibland gläntar jag på den där dörren, eller den öppnas nog mer av sig själv så att jag ofrivilligt blir påmind om vad jag gömt där bakom. Där nere i källaren. Och det gör fortfarande ont. Efter så lång tid kan det fortfarande få mina tårar att rinna och få hjärtat att dra ihop sig till en hård knut. För att jag fortfarande frågar mig själv om det kunde ha blivit annorlunda. Om det kunde fått ett annat slut. För det blev så fel, från början till slut så fanns där fel. Men det kunde nog inte bli så mycket annorlunda just då, Och det gör fortfarande ont att tänka på det.

Och det är såna dagar jag inte vill ha. Dagar då den där dörren öppnas och tårarna kommer för det borde vara över. Men så tänker jag att det är nog inte bara är tårar över då. Utan det är tårar också över nu. Över att det är samma känslor, samma historia som upprepar sig. Inte samma berättelse men temat är detsamma. Alltid samma tema. Åtrå, känslor, längtan, saknad, ovisshet och väntan. Denna jävla väntan på ingenting.

Tänk att det är lördagkväll och det enda jag kan tänka på är att det ska bli måndag så jag kan få börja jobba igen. Skingra tankarna. Döva känslorna. Jobba bort rastlösheten. Tänka på affärer och avslut istället för ensamhet och frågor som aldrig får svar.

Jag önskar den där dörren var försedd med ett stort hänglås så att den aldrig mer gick att öppna. För varje gång den glider upp på glänt påminns jag av hur svårt det alltid är. Att det enkla aldrig kan existera och att det alltid måste göra ont och kännas svårt.

Men den glider ofta upp på glänt. Och tårarna kommer. För då. För nu!