Det känns skönt att få höra hans röst och det han säger. Saker som jag funderat på som han nu berättar utan att jag ens behöver fråga. Och hans ord får mig bara att känna ännu mer ömhet och respekt för denna underbara man. Att han inte ger några löften eller säger saker bara för att jag vill höra utan är bara ärlig och ger mig hans verklighet. Och jag vet ju. Jag vet ju så väl var han befinner sig och det är just det som är så frustrerande. Att något kan kännas så bra, kännas så enkelt och rätt men att tiden är så fruktansvärt fel.
Och han lyfter upp mig i sitt knä och håller om mig med de där trygga starka armarna och jag vill så gärna få honom att förstå hur spreciell han är för mig. Att jag har haft armar runt min kropp efter att jag träffat honom men att inget känns som att få vara i hans famn. Men han säger att han vet. Att trots att jag inte sagt det i ord direkt till honom så vet han att han finns i mitt hjärta och jag blir rädd att det blir en last för honom för egentligen vill jag ju bara att det är något han ska kunna tänka på i jobbiga stunder och kanske känna en värme över att det finns någon där ute som bryr sig om honom. Utan krav.
Jag är glad att jag fick träffa honom igen. Och även om han inte säger att vi ska träffas igen så känns det okej. Jag kommer inte vänta för hur skulle jag kunna det när han inte ber mig? Jag förlitar mig på att är det meningen att vi ska ses igen så gör vi det. Och även om jag försöker att inte hoppas så har jag svårt att förstå hur något som det som finns mellan oss bara skulle förfaras, rinna ut i sanden och bara bli ett minne. För jag vet ju att just DET är sällsynt. Att den där känslan som jag fick redan första gången jag såg honom inte är något som är en dussinvara. Vad det innebär för oss vet jag inte. Kanske rinner det ut i sanden och bara bli ett fint minne men då kommer det i alla fall vara ett minne jag ska vårda mycket ömt.
Jag väntar inte, jag hoppas inte. Är det meningen så visar det sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar