Time goes to fast!

När jag kommer tillbaka från morgonpromenaden med Jocko, efter att ha sagt hej då och vinkat av honom vid bilen och stiger in i lägenheten doftar det nyduschad man överallt. Det doftar honom och jag drar in doften genom näsborrarna och hoppas att doften kan stanna kvar hela dagen.

Jag trippar lite på tå, vill inte göra för yviga gester för då är jag rädd att jag sticker hål på den där bubblan, den där förtrollningen för bryts den så kanske han förvandlas till den där grodan, eller till en av alla de där paddorna jag stött på, som slutar att höra av sig, som bara leker och bara fyller en med tomma ord. Som lovar stort men håller tunt. Så jag liksom smyger omkring, bara myser.

Sen stunden han kom in genom dörren har jag njutit av varenda sekund. Vi kan inte hålla händerna borta från varandra och jag tror det tog exakt fem minuter innan vi exploderade efter att han stigit in i min hall och det verkar bara bli bättre för varje gång vi ses.

God mat på restaurang, hans fötter som smyger sig upp mellan mina lår, hans leende, hans glittrande ögon och jag sitter nog bara med ett fånigt flin över läpparna. Han får mig att skratta, och han skrattar ofta och högt. Ibland vet jag inte om jag skrattar med honom eller åt honom för att han är så full av det där bubblande skrattet som liksom aldrig vill ta slut.

Bion är bra, när de väl lyckas sätta på rätt film och jag smyger upp mina ben i hans knä, luktar på honom hela tiden och så skrattar han igen. Högst av alla på bion och jag blir sådär varm av att han är så härlig. Och knäpp. För när filmen är slut och alla börja gå sitter han kvar och läser eftertexten. HELA. Så ensamma sitter vi kvar i biosalongen och läser 20837526 namn och jag vet inte om han är allvarlig eller bara retas med mig men det spelar liksom ingen roll för jag skulle kunna göra vilka tokigheter som helst med honom, om det är det han vill. För det är så det är med honom. Han får mig att vilja göra vad som helst med honom, för honom. Och jag förstår varför när jag ligger på hans bröst i soffan och han lägger filten över mina axlar. När jag hör hans tunga andetag och känner hans hjärta mot mitt bröst och en lycklig tår letar sig ut ur min ögonvrå. Då förstår jag. Och jag säger Tack. Men jag vet inte om han förstår varför men det är för det han får mig att känna. Det han låtit mig få uppleva igen som var så länge sen och som jag saknat så. Att han låter mig få känna mig värdefull. Att jag kan få den där närheten och fyllas av den där värmen som jag ett tag trodde jag aldrig mer skulle få känna. Men framför allt att jag känner en otrolig ömhet och respekt.

Vi somnar nära och vaknar likadant och jag kryper ännu närmre och vill liksom krypa in i honom. Vet han snart måste gå och det är så mycket jag vill säga, så mycket jag vill fråga men så tänker jag att det spelar ingen roll. Han är här nu. Men så frågar jag små saker ändå, trevande. För jag är som sagt rädd för att sticka hål på den där bubblan, eller bryta förtrollningen och så helt plötsligt ligger det en bräkande slemmig padda brevid mig. Men han fortsätter vara lika underbar, dofta lika gott och fortsätter placera små pussar på min mun.

När vi kramas hej då säger jag till honom att han får höra av sig när han börja längta efter mig!

Själv saknar jag honom redan...