Redan när jag kör in på gatan där mottagningen finns växer klumpen i halsen och det börjar kännas tryggt välbekant. Det är som att kroppen vet, redan är inställd på att nu ska den få släppa ut den där gråten och alla känslor och tankar den samlat på sig under veckan som gått. Jag gråter inga ledsna tårar i ensamhet längre, inga tårar över Honom längre, bara någon gång att jag behöver svälja en extra gång när minnen och känslor gör sig påminda. Men bara efter några minuter i den där fåtöljen med fötterna uppkrupna är det som att vrida på en kran och det forsar ur mig igen.Idag handlar det mycket om Honom. Om hur jag gör saker jag inte borde. Om besvikelse över uteblivna tack som egentligen handlar om något annat...
Jag vill inte skriva mer om det eftersom jag inte vill ge honom det utrymmet, den uppmärksamheten eller den bekräftelsen
Men jag frågar mig högt inför honom samma sak som jag frågar mig själv om och om igen. Vad är det jag saknar? Honom? Bekräftelsen? Kärleken? Någon? Och jag hoppas och önskar att den där längtan egentligen är något annat men bara tar den formen för det är det som ligger närmast till hand. Förstår ni?
I vilket fall borde jag införa nolltollerans. Det gör ju Han så då borde ju jag också göra det.
Efter det där mötet med alla tårar är det skönt att få träffa mina vänner. Fika som innebar kaffe och choklad med M&M fick bli en värdig avslutning på den här dagen och kvällen tar vid med slapp i soffan och inte ett skit mer än så.
Det är fredag and i Love fridays!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar