Nej...

....det blir inte riktigt bättre trots en underbar morgonpromenad bland rödgula löv som doftar höst. Jag känner mig negativ och inte på humör och det blir inte bättre av flera samtal avverkade utan några avslut men klart det inte blir det när säkert hela jag utstrålar neggo idag. Därför är det nog bra att jag tar en jobbahemmadag och inte behöver visa mig bland folk.

Har inget speciellt skäl, ingen bra anledning utan det är bara en sån där dag och när de kommer är det bara att gilla läget, låta den rinna förbi och hoppas att i morgon är det bra igen.



Fullbokade hotell resulterade i att jag fick agera pensionat åt en vän igår. Som tack blev jag bjuden på pizza och sällskap framför tv:n och jag kunde inte låta bli att tänka på att jag för åtta år sen aldrig skulle kunna se den bilden framför mig, att vi sitter som ett gift gammalt par i en varsin soffa och glor på dåliga skämt på tv:n, att jag säger att nu är jag trött och går och lägger mig. För åtta år sen var jag förälskad i den där personen och slutade aldrig hoppas på att han skulle vilja mer än bara ha mig som sitt tidsfördriv ibland... eller vad jag nu var. Nu finns inga av de känslorna kvar men jag funderar fortfarande ibland på om det hade blivit annorlunda om han valt mig istället för henne. Henne som han nu har barn ihop med men inte världens bästa relation med. Men jag är glad för vår vänskap för även om jag ibland inte riktigt förstått varför så har han fortsatt att höra av sig hela tiden. Nu är vi bara vänner och jag frågade om han läst om mitt möte på akuten. Det hade han. Men mer om det kunde jag inte berätta... jag vet ju inte så mycket själv!

Vet bara att jag saknar honom!

Vill krama dig NUU!