Borde packa resväskan...

...för i morgon ska jag sätta mig i bilen och bege mig söderut men jag kommer inte upp från soffan. Legat flera timmar här och sett dagen försvinna förbi utanför den öppna balkongdörren och trots att jag fortfarande har den där glada fluffiga känslan i bröstet är jag trött och känner ett litet vemod som envist hoppar omkring i det där fluffiga. Liksom leker som ett olydigt barn och pockar på min uppmärksamhet som jag lyckats hålla borta ett tag nu. Men när det är som lugnast kan det komma tillbaka. I form av längtan.

Känner längtan efter att någon ska längta efter mig och den känslan får mig att bete mig underligt och reagera på konstiga saker. Som att känna ett sting av avundsjuka när en av mina läsare som kommit att stå mig nära och som fått ta del av mitt innersta plötsligt kommentera en annan blogg under namnet jag gett honom för att kunna kommentera min blogg anonymt. Vad har jag för rätt att känna så och vad får mig att känna så? Längtan i mig troligtvis. Längtan som någon lockat fram igen genom att skicka meddelande till mig och skriva "jag saknar dig" men sedan blir tyst igen. Längtan som jag fått genom att träffa någon som säger "jag vill träffa dig igen" trots att jag själv inte vet om jag är redo för mer. Men när man får smak på de där små sakerna lockar det fram de där känslorna. Jag vill liksom ha mer men ingen ger ju mig mer.

Någon säger jag saknar dig men jag själv förstår inte vad, varför eller vad det innebär när det ändå bara liksom är ord att läsa på en display men vi är fortfarande lika långt ifrån varandra.

Därför ligger jag här i soffan och ser dagen försvinna förbi utanför och solens strålar smeker förbi över trädkronorna och jag borde vara uppe och packa och göra nytta inför resan i morgon men jag är lite förlamad av längtan och det där vemodet som hoppar omkring i det där fluffiga i mitt bröst.

Och jag funderar på om någon snart kommer och stillar den där längtan...