Urvriden!

Det var ett tag sen jag grät. Innan grät jag nästan varje dag. Sen grät jag bara när jag tänkte på honom. Nu gråter jag inte längre för jag tror att jag mår bra, tror att jag är lycklig och om det är en illusion eller om det verkligen är så tänker jag inte analysera men jag vet att det finns mycket kvar inom mig som jag trycker tillbaka. Det förstod jag igår när tårarna kom för första gången på väldigt länge när en vän frågade hur jag mådde. Jag kände nog efter eller så kom det helt enkelt ifatt mig lite. Det jag trycker undan och inte vill tänka på mer. Så jag grät. Högt och frustrerande i min ensamhet.

Idag var det dags igen. Vid första mötet hos psykologen. Jag som var orolig att jag inte skulle ha något att prata om. Att det skulle vara tomt. Men det fanns hur mycket som helst att prata om. Så mycket så att jag drog i alla trådar samtidigt och det kändes så skönt att få ur mig massa och veta att jag är i trygga händer och jag grät. Tårarna strömmade ner över mina kinder och han tittade på mig och sa, välkommen hem Petra. Och det kändes som det här behöver jag och jag kände mig som en urvriden disktrasa när jag gick därifrån och den känslan finns fortfarande kvar.

Men jag är glad att jag tillät mig att känna efter, tillät mig att erkänna att allt inte är riktigt riktigt bra, men det ska bli, och jag är på väg. En god bit på väg!