Att ta hand om sig själv!

Efter att en psykolog ringde mig har jag grubblat fram och tillbaka om jag verkligen ska träffa honom eller inte. När jag ringde den där dagen var ju allt svart, jag var hälvägs ner i det där hålet igen men jag har ju liksom kravlat mig upp igen så har jag egentligen något behov av att träffa någon och prata?

Jag har beslutat mig för att göra det. För även om jag känner mig glad, uppåt och stark just idag, just nu så vet jag att det kan vända snabbt och bagaget från allt det jobbiga jag gått igenom den senaste tiden bär jag ju fortfarande med mig och jag vet att jag kan börja balansera på kanten till det där svarta hålet precis när som helst igen.

Så jag ser det som att ta hand om mig själv. Ta hand om min själ som fortfarande säkerligen är lite trasig och skör. Jag ser det nästan som en liten lyx att få göra det och därför vill jag verkligen utnyttja den här chansen när jag får den.

Nästa vecka har vi första mötet och det ska bli skönt att få lätta på trycket lite inför någon som verkligen finns där bara för mig.

Jag tror att alla människor någon gång skulle må bra av att få göra det!