Och ändå blev det bra!

Det kändes inte så under någon timme när det som varit åter igen biter mig i hasorna och jag förstår inte vad han vill mig och jag förstår inte heller varför jag ska hålla någon bakom ryggen och vara tyst om hur det känns när den känslan håller på att kväva mig. Jag blir besviken, arg, ledsen och så förbannat sårad att det känns som jag vill kräkas upp hela mitt inre när han fortsätter ge mig information jag inte ber om, som jag inte vill ha och jag förstår inte varför han envisas med att slänga det i ansiktet på mig? Vad vill du mig? Ena stunden får jag ord om saknad i nästa tystnad och i nästa ska jag agera bollplank om saker som handlar om honom och andra. Blir knäpp i huvudet och jag spyr ut min ilska över honom men jag tror inte det går fram att han inte kan be om ursäkt och i nästa sekund fortsätta göra mig ledsen.

I en timme eller två höll krampen i magen i sig och tårarna tränger fram för etthundrasjuttioelfte gången men någonstans i solen på en filt och en bok som skingrar mina tankar inser jag att det känns lättare och förstår att även om det finns kvar så klänger det sig inte fast lika länge de gångerna det blossar upp igen. Det finns kvar, det sitter så djupt men jag orkar inte låta det påverka mig lika starkt längre. Jag orkar inte ödsla min energi, mina tankar och min omtanke på någon som för länge sen förbrukade rätten till den. På någon som ändå inte vill ha den. På någon som inte förstår vad det är som sårar mig.

Så där på filten i solen lyckades en känsla av välbehag ändå infinna sig i bröstet på mig. Jag vill ha kvar den känslan där och då kan jag inte agera efter mina känslor utan efter vad som är bäst för mig.