I natt...

...drömde jag om dig för första gången någonsin. Konstigt för jag borde ha gjort det många gånger om men det kanske är så att det har varit enda gången som jag fått vila från mina tankar på dig, när jag sover.

När jag vaknade hade jag en skön känsla först i magen för drömmen var så skön. Vi var nära, kramades, var glada att få vara tillbaka hos varandra. Men den känslan försvann när jag hade vaknat ordentligt och verkligheten gjorde sig påmind.

Jag mindes med ens ett samtal som bekräftade saker jag så länge känt på mig men önskade jag slapp veta. Vill inte veta men hur värjer man sig mot sitt eget sjätte sinne som fortsätter påminna mig om mina misstankar. Nu vet jag och jag önskar jag inte visste.

Distansen jag fått krymper och det kryper inpå mig igen och jag försöker flaxa med armarna och hålla för ögon och öron men det hjälper inte. Det finns där på min näthinna slängt i mitt ansikte.

Mår illa, känner avsmak. Förd bakom ljuset, lurad och hånad och vet att någon skrattar gott åt mig. Triumferande!

Vill vända ryggen och gå. Gå för gott och ALDRIG mer se tillbaka. Men hur gör man det när man samtidigt känner empati och medkänsla?

Varför kan inte jag vara en hård och kall människa utan känslor som kan stänga av i stunder då det verkligen skulle behövas. Men jag vägra låta mig dras ner igen....

Jag är ledsen att det bara var en dröm för jag vet att det aldrig kommer att bli verklighet.

Aldrig...