Jag ger upp...

...eller så är det helt enkelt så att han är sjuk men något säger mig att det är något annat. Först svarar han inte när jag ringer sen skickar han ett sms där han skriver att vi får höras i veckan för han är helt slut och mår blä och orkar ingenting.

Okej... vi har hörts varje dag men nu ska vi höras i veckan och nu står jag här och vet inte hur jag ska göra för jag skulle sova hos honom och i morgon skulle han köra mig till Gävle och stanna kvar. Min magkänsla säger mig att det är något och den brukar aldrig har fel. Folk kan undanhålla saker eller ljuga mig rakt i ansiktet sen visar det sig likförbannat att jag hade rätt. Ibland önskar jag att min intuition inte var så stark för ibland vill jag inte veta. Och just nu har jag en sån känsla och det kommer visa sig om jag hade rätt.

Jag skiter snart i det här för det slutar alltid likadant när jag involvera mig i någon. Alla försvinner och jag är trött på att hela tiden behöva ställa mig frågan vad fan det är för fel på mig. Trött på att hoppas, trött på att först bli indragen i något som man kanske hoppas ska bli något och sen slutar det ändå med tystnad eller massa ursäkter. Jag orkar fan inte bli besviken mer.

Nu sitter jag inträngd i en Audicabbe där baksätet är så litet så min röv knappt få plats och Jocko ligger på golvet och chippar efter andan stackaren och så här ska vi sitta fram till Stockholm och vi lämnade precis Ölansbron. Hur det blir med mig när jag kommer fram till Stockholm det vet jag inte ännu. Antingen åker jag redan i kväll men det kommer bli sent eller så tar jag fram något gammalt ess ur rockärmen.