Det där med kärlek och rädsla!

Jag funderar så mycket just nu och jag har så mycket jag skulle behöva ventilera men vet inte var jag ska börja för det svallar liksom över med ord och tankar och framför allt känslor som dyker upp i mig som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.

Känns som jag är full av någon slags kärlek. Jag är helt fullproppad med små kärleksfibrer som vibrerar och darrar inom mig och jag behöver någon att få överösa med all den där kärleken.

Kanske det beror på att jag så länge längtat, kanske för att jag så länge gått omkring med obesvarad kärlek som jag inte vetat vad jag ska göra av.

Jag saknar, längtar och det kan knappast ha undgått någon att jag lyfter på varenda sten, letar bakom varje stängd dörr och söker med ljus och lykta efter den där personen som jag kan få ge all den där kärleken och som kan älska mig. Jag vet... sluta leta så kommer den, jag vet, jag vet men jag tror inte jag är ensam och jag vägrar stänga inne den längtan.

Men jag börjar bli rädd. Rädd för att bli sviken igen. Rädd för att älska och inte bli älskad tillbaka. Jag börjar till och med tvivla på att den kärleken jag fick den korta tiden och som plågat mitt minne så lång tid nu inte var på riktigt. Jag börjar tro att jag var ett slags redskap. Att det jag trodde var kärlek på riktigt inte ens har existerat. Och därför gör det mig rädd. Rädd för att tro att jag är älskad men att det sen visar sig att jag inte alls varit det.

Jag vet så väl hur jag vill det ska kännas. Vet så väl vad det är jag vill ha och jag vägrar nöja mig med mindre. Och minnet av det jag kände med Honom är så starkt och jag tror ibland att ingen ska kunna få mig att känna så igen därför att ingen jag träffat efter Honom har ens varit i närheten.

Därför blir jag rädd när någon kommer i min väg och PANG, får mig att känna något. Även om det inte är kärlek så vet jag när någon är på väg att ta sig in i mitt hjärta, eller in i min själ och jag kommer på mig själv att trots all längtan efter just det så blir jag livrädd. Jag kan höra mitt krossade hjärta skrika varnande och liksom inta försvarsställning och viska till mig att jag inte ska låta mig luras igen.

Den person som ska få mitt hjärta att våga älska igen måste bevisa en del för mig. För även om jag dejtat, träffat killar och låter mig smickras och släpper någon nära så har ingen kommit mig så nära som jag egentligen vill. Men att vilja och att våga är två skilda saker.

Så länge som jag trott att ingen kan älska mig igen, och så träffar jag Honom och älskar mer än jag gjort på väldigt, väldigt länge och så visar det sig att jag kanske inte ens var älskad. Ju mer jag tänker på det, ju mer jag analyserar det som hänt och ju mer jag tänker på det som kommit till min kännedom... ju mer tvivlar jag på Hans kärlek.

Hur ska jag då någonsin våga lita på någon igen?