
Idag var det dags igen. Vid första mötet hos psykologen. Jag som var orolig att jag inte skulle ha något att prata om. Att det skulle vara tomt. Men det fanns hur mycket som helst att prata om. Så mycket så att jag drog i alla trådar samtidigt och det kändes så skönt att få ur mig massa och veta att jag är i trygga händer och jag grät. Tårarna strömmade ner över mina kinder och han tittade på mig och sa, välkommen hem Petra. Och det kändes som det här behöver jag och jag kände mig som en urvriden disktrasa när jag gick därifrån och den känslan finns fortfarande kvar.
Men jag är glad att jag tillät mig att känna efter, tillät mig att erkänna att allt inte är riktigt riktigt bra, men det ska bli, och jag är på väg. En god bit på väg!
Det är bra. Jag kommer ihåg hur det kändes efetr första gången. Som om jag stod vid foten av Mount Everest.. Men jag hade i alla fall ett rep och en hacka! Och det har du också nu.
SvaraRaderaKram!
Det var en bra beskrivning!
SvaraRaderaKram
Du håller mig ALLTID vid livet! :-)
SvaraRadera"Urvriden disktrasa"?
Vad har hänt med "virvlande och babblande"?? Det är väl också KUL??!
Jag visste att du inte orkar hålla dig borta från MIG!
:-)
Varför är det så lätt att lura dig?
/Mmm...HON vet vem jag är
Du bara babblar du Reality :o)
SvaraRaderaKram på dig!