På väg framåt!

Efter månader av motgångar, djupa svarta hål som slukat mig hel, ett hjärta som gråtit av sorg och svårigheter jag aldrig trodde skulle ta slut så är jag äntligen på väg framåt och åt rätt håll igen. Men ibland kommer de där svackorna där bröstet känns tungt, längtan gör ont och ångesten knackar mig på axeln och det var i en av de stunderna jag lyfte luren och ringde och sökte hjälp för det var just det jag trodde jag behövde då och det är det säkert också för de där svåra stunderna kommer ju tillbaka även om jag just nu känner mig mjuk och fluffig i bröstet.

Idag ringde en kurator och jag började genast fundera på om det är det jag ska göra. Behöver jag det nu? Är det samtal med en kurator jag behöver för att kunna släppa det där jobbiga jag gått igenom den sista tiden?

Det är så svårt att veta för just nu mår jag ju bra. Just nu mår jag bättre än på länge men kanske jag behöver det där för att kunna stå emot när ångesten knackar på axeln eller när klumpen i bröstet blir för stor och jag faller ner i det där svarta hålet igen. Men hur vet jag? Hur vet man när man behöver den där hjälpen? Är det när jag mår dåligt för att kunna bli bättre eller när jag mår bra för att kunna fortsätta att må bra?

Och vad ska jag säga? Berätta hur jobbigt jag haft det, att det ibland finns en längtan i mitt bröst som gör ont och att mitt hjärta ibland gråter för att någon valde bort mig och att det fortfarande känns hårt. Ska jag prata om hur tufft jag haft det men att det nu är på väg att vända och att jag kravlat mig upp ur det där svarta hålet helt på egen hand men att jag kanske behöver någon som håller mig i handen så att jag inte trillar ner där igen?

Hur vet man??