Egentligen borde jag vara tyst...

....ja alltså låta bli att skriva. Fortsätta att låta bloggen vara som ett övergivet gravfält för jag har fortfarande inget kul eller glädjande att komma med. Livet består fortfarande av timmar som går och som jag försöker fylla men varken orken eller lusten finns ännu.

En del tror jag har kommit in i en depression men jag tror inte riktigt det är så allvarligt. Jag är bara jävligt less på livet just nu och det är därför jag gråter varje dag och inte kan skratta.

Jag sitter i alla fall just nu i min nya lägenhet. I den lägenheten jag ska finna ny glädje och energi men det enda jag har här just nu är ett kaos och en tvist om den dåliga städningen som var gjord, ja eller INTE gjord när jag flyttade in. Köket och badrummet var så snuskigt att jag inte ens kunnat sova här utan fått bo borta för att slippa se eländet och innan det blev klart med VEM som ska städa. Det blev jag och tydligen ska jag få en tusing för det. Jag bockar och bugar för äran att få skura en gammal gubbes piss från toaporslinet och rensa avloppet från hans gubbhår och torka av alla köksskåp från flott och annan sörja som runnit i fina ränder ner mot golvet. Spisen och kylskåpet ska vi bara inte prata om.

Nää, varför ska något bara vara lätt när det kan strula hela tiden.

Mötet blev inställt i Stockholm för dåliga tågförbindelse och jag har inte fått någon ny tid för nästa möte så jag befinner mig på exakt samma ställe som innan.

Vet ingenting om någonting alltså.

Jag får helt enkelt fortsätta drömma om att jag är någon annanstans. Där allt är bra och livet är enkelt...