...och träden svischa förbi lika fort som den här helgen ha gjort och bilder och tankar cirkulerar i samma takt i mitt huvud.Jag blev lämnad med alla sinnen vidöppna och de står fortfarande på vid gavel och jag har låtit mig ta emot och ge och få känna och tillåtit mig att njuta av att få känna men jag är rädd. Rädd för att känna för mycket, rädd för att känna för lite, rädd för att låta mig få känna mer eller ingenting alls.
En underbar människa som låter mig få komma nära och som jag vill ha nära, just nu, just då. Ett par ögon jag fick försvinna in i och som jag ser framför mig när jag blundar för de var intensiva, vackra och förföriska och de såg på mig så som jag längtat efter att få bli sedd.
Jag trodde inte... men det gick, och samtidigt som det gör mig glad gör det mig ändå lite ledsen för det går inte riktigt på det sättet jag önskar. Ögonblick... sekunder... men ändå där!
Tänker inte fundera, inte analyser, inte grubbla, inte fråga eller låta mitt undermedvetna få styra. Bara vara. Inte skynda...
Bara här och nu...
Det blir bra det där.
SvaraRaderaJag vet inte det jag....
SvaraRaderaGe det tid...
SvaraRaderaMmm... jag ska göra det!
SvaraRaderaKram
Det är en bra intention det där, att inte fundera. Bara vara. Men jag tror inte att du, liksom jag, fixar det. Hjärnan går igång ändå.
SvaraRaderaMen jag har kommit fram till att man måste tillåta sig att vara glad när man faktiskt är glad. Eller pirrig. Förväntansfull. Nyfiken. För går det fel, så gör det det. Då hanterar vi det då. Obs! att jag inte fullt behärskar denna approach ännu, men jag jobbar på det.
Jag önskar dig verkligen lugn & ro, trygghet & kärlek. PUSS
Tack söta goa du. Jag jag tycker nog jag är värd det... som alla andra!
SvaraRaderaMassa kramar!