Så sitter jag där...

...i väntrummet på socialkontoret och en kvinna med glatt leende ropar upp mitt namn och visar in mig på ett kontor med kala väggar och ber mig sitta ner och innan jag hinner sätta mig frågar hon mig hur det känns att vara där och jag känner mig mer naken och utblottad än någonsin.
Och jag börjar gråta...

Jag gråter för flera månaders elände, för allt jag bär inom mig och alla tankar jag har om mig själv som hamnat i den här situationen och jag gråter för hur liten jag känner mig och för att för första gången i mitt liv kan jag inte reda upp min situation själv utan måste sitta på det där kala kontoret och känna mig värdelös och inte längre vara en stor flicka som alltid klarat sig själv.

Hon får veta allt om min butik och hur jag inte fick ha den kvar, om hur jag blev utslängd från mitt hem och hur grusade alla mina planer blivit och hur mina drömmar inte längre existera. Hon får veta att jag inte kan äta och jag berättar tom om mitt krossade hjärta även om hon inte kan hjälpa mig med just den biten men allt bara forsar ur mig och hon bara ser på mig och låter mig prata och gråta och hon är så snäll och förstående och mina skamkänslor försvinner när hon säger att det är precis såna som jag de egentligen är till för. Människor som jag som hamnar i en tillfällig kris och behöver en tillfällig hjälp.

När jag går därifrån gör jag det med något lättare steg och jag känner mig inte längre som den dåliga människa jag kände mig som när jag klev in genom deras stora dörrar.

Jag är ju bara en människa som har en tillfällig kris och behöver tillfällig hjälp. Inte alls dålig på något sätt och jag behöver inte alls skämmas.

Så det så...