Jag drömde...

...om honom i natt. Han jag aldrig har sett ansiktet på, aldrig fått vara nära men ändå så har nog ingen påverkat mig så som han gjorde och ingen har nog rört vid mitt inre som han, på gott och ont.

I drömmen träffades vi och det kändes precis så som jag alltid trott att det skulle kännas att få träffa honom. Det kändes som en befrielse att äntligen få se honom, för på något sätt så kommer det alltid att kännas som något oavslutat, frustrerande och han kommer nog alltid finnas mig nära på något sätt. Och jag kommer nog alltid att fundera på vem han är, hur han ser ut och hur det hade varit att få vara honom nära och framför allt kommer jag nog alltid att fundera på om jag någonsin betydde något för honom.

I drömmen gjorde jag det...