Hon gör korv och tvingar mig att äta och jag säger jag älskar dig medans tårarna bränner bakom min ögonlock och klumpen i magen känns lite lättare att bära.
Jag vet att jag inte är ensam och oälskad men önskar det inte gjorde så ont att upptäcka att jag är utbytbar och att jag inte längre är föremålet för åtrå och längtan och jag vet att jag måste sluta sörja den känslan men det är så svårt när det var just den känslan som för en kort tid fick mig att tro på mig själv igen.
Mitt värde sitter inte i en annans människas vilja att vilja ha mig eller någon annans längtan och saknad efter mig ändå är det just avsaknaden av det som gräver ett allt för stort hål i mig. Vill inte att det ska vara det som är vägen till lycka.
Jag vill känna lycka av livet, av att jag är den jag är och att jag är bra utan att någon talar om det för mig och utan den ständiga bekräftelsen
Varför är det då så svårt? Och varför gör det då så ont?
Jag vet ju att jag inte är ensam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar