...och hotellfrukost och kan sakna mitt jobb som resande säljare något enormt ibland och en del av vårt samtal handlande om just det igår. Eftersom vi varit i samma bransch och samma företag och levt på just det viset vet vi båda vilket skönt avbrott det kan vara från hemmets tristess. Att få sova i nya rena lakan och inga måsten utan bara ligga och zappa mellan alla kanaler och få en underbar frukost serverad på morgonen.Vi hade mycket att prata om även om det var jag som pratade mest och mellan vinklunkarna berättade hela min eländiga historia som har utspelat sig de sista månaderna. Han lyssnade med sina ljusblå ögon uppspärrade och trodde knappt sina öron. Till slut var han tvungen och skratta och jag skrattade också för vad ska man göra liksom. Han sa att jag varit med om mer på några månader vad någon annan kanske få vara med om på tio år och sen log han och sa han förundrades över mig och att han tyckte jag var stark. Och då tänkte jag att... ja jag kanske är rätt stark ändå som faktiskt sitter här, något magrare men ändå med en del hopp kvar och faktiskt kan skratta åt eländet just nu.
Vi låg på hans säng och kollade på Discovery och skrattade och skämtade lagom trötta och vindåsiga efter allt vin i baren och det kändes ganska mysigt att bara få vara med någon som kommer ihåg vem jag egentligen är och någon som uppskattade mitt sällskap.
Jag behövde det avbrottet, ja det gjorde vi nog båda två och det var riktigt trevligt. Men frukosten i morse hoppade jag över för att istället äta den som vanligt hos Azita på cafét Varför frångå ett vinnande koncept liksom...
Han har rätt.. Du är stark!! =o)
SvaraRaderaKram