Varför fick jag ingen manual...

....eller någon slags handbok av honom när vi träffades?

"Så här beter du dig när jag har slutat att älska dig"

Det fick jag inte, därför är det jobbigt för mig att veta hur jag ska bete mig.
Eller egentligen borde jag inte bry mig men där har vi mitt stora problem.
Fröken "vill-vara-alla-till-lags" Vill inte vara besvärlig men ska jag behöva be om lov om att få må dåligt? Okej... jag kan få må dåligt men jag behöver inte skriva det här för då behöver inte människor läsa och tycka jag är besvärlig som prackar på andra mina känslor. Jag kan ju göra som någon sa, skriva ner alla mina känslor och tankar på ett papper och lägga i byrålådan.

Men nej... det här är min blogg och tycker man det är jobbigt att läsa om att jag är ledsen och mår dåligt sluta läs. Och ja jag vill att någon ska läsa, jag vill inte skriva om mina känslor och lägga i en byrålåda för jag vill att någon ska se mig, höra mig. Ja jag är väl inte större än så just nu. Patetisk, en martyr som vill ha uppmärksamhet och få bekräftelse i form av era kommentarer och ryggdunkningar och kramar och tröstande ord. Låt mig få behöva det om jag mår bra av det, och retar det någon FINE, men jag tar det, jag bjuder på det för jag har kommit på att hur jag än gör så är jag aldrig helt rätt ändå.

Ena minuten har jag ett ego som är stort som ett bergatroll och jag sitter på mina höga hästar och ser ingen annan än mig själv. Det är när jag inte vill visa min svaghet och visar upp en fasad av att inget kan rubba mig, men det är inte JAG. Nästa minut är jag patetisk och tycker synd om mig själv och ingen är så liten som jag och jag spelar martyr och grotta mig i mitt eget elände, men det är inte heller JAG.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget men jag känner mig vilsen och någonstans där jag förlorade hans kärlek förlorade jag mig själv igen och det är det jag vill försöka få ur mig men jag vet att jag enligt vissa inte borde skriva det här men jag orkar inte bry mig om det.

Varje dag är en dag längre ifrån det här. Varje dag gör att jag kommer längre ifrån det onda men det finns frågor som gnager mig som jag vill ha svar på men det finns inga svar men för att det ska försvinna måste jag få ur mig de och jag vill inte lägga de i en byrålåda för mest vill jag skrika de rakt ut men jag vet att det enda jag skulle få tillbaka till svar är ekot av min egen röst.

Det enda jag vet just nu med säkerhet är att jag inte längre är föremål för hans kärlek och innersta fantasier och det gör mer ont än jag någonsin kunde föreställa och jag kan inte för ett ögonblick just nu förstå hur jag någonsin ska kunna låta någon annan man ta på mig igen.

Jag tillhörde ju honom...

Han var min räddare och jag hans fånge och han fängslade mer än mina händer utan jag lät honom även få fängsla mitt hjärta. Hade jag vetat det jag vet just nu hade jag nöjt mig med händerna men någonting hos honom fick mig att våga. Hans underbara hjärta av guld bländade mig och jag lät alla mina murar falla. Jag vågade tro på kärlek igen för det var ju det han fick mig att känna. Hur skulle jag kunna veta att jag skulle bli lämnad i samma skick som han fann mig i. Det visste ingen och frågan är att även om jag hade vetat hade jag nog inte valt att ha det ogjort. För det var fint att få vara älskad av honom även om det var för en kort stund!

Nu har jag nog vridit ur mig det mesta, det sista jag kunde av alla känslor och tankar och jag är ledsen om det är besvärligt att behöva läsa om men jag behövde få ur mig det. Jag är stark trots min sårade stolthet och mitt något ärrade hjärta. Det kommer dröja innan jag låter mig älska igen men jag kommer att älska igen. Och den kvinnan som kommer bli nästa föremål för hans kärlek och åtrå kommer bli en lycklig kvinna. För det är fint att vara älskad av honom!

Jag vet...