I min kropp har du byggt ditt bo. Någonstans mellan lungorna nära hjärtat du föder dig på.Du vaknar när jag vaknar och tar din första tugga så fort jag slår upp mina ögon sen följer du mig åt hela dagen. Ibland slumrar du till men när jag minst anar det sliter du bort en bit av mitt kött och förlustar dig på dess fibrer och smärtan är lika outhärdlig varje gång.
Du ger mig ingen nåd, ingen ro och likt asätare livnär du dig på resterna av det som en gång fanns inom mig. Värmen, ömhet och en brinnande åtrå starkare än den största eld. Det slukar du i dig och lämnar mig snart tomt som ett skal och istället fylls jag av en skrämmande rädsla.
Ibland är du lugn och jag glömmer du finns där, att du bosatt dig där i mitt bröst men sen råkar jag väcka dig till liv och du far runt där inne med din taggiga kropp och dina vassa tänder river upp djupa blödande sår som du girigt slickar i dig blodet ifrån. Det ger dig mer näring och du växer dig allt starkare medans jag för en kamp att hela mina blödande ärr så du inte längre kan få någon näring och kanske till slut dör.
Du är mina mardrömmar jag inte längre vill drömma, smärtan jag inte längre vill känna, mörkret som hindrar mig se ljus.
Du är min största rädsla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar