Spöket bakom disken...

...är det nog vad folk tänker när de kommer in i butiken idag. Igår var jag så fint målad för snälla Karolina fixade mig i ett par timmar så jag strålade som en sol även om jag inombords inte strålade lika mycket. Idag fanns inte orken och lusten när jag gick hemifrån och ingen mening att måla sig heller eftersom tårarna kommer ibland.

Jag är glad att jag bor hos Jens och Alma när jag varit här för han har varit så snäll och stått ut med mitt bölande och kramat och tröstat och kommer med goda råd.

Att jag har fått reda på att jag får hela 380 kr om dagen också i a-kassa gör ju inte att jag blir gladare med tanke på att jag just nu inte vet något om hur länge jag ska gå arbetslös.

Någon som vill komma med fler roliga besked???

Telefonen ringde när jag satt på tunnelbanan och det var ägaren av butiken jag jobbar i. Alltså de jag ska samarbeta med om jag öppnar en egen butik. Han hade pratat med sin kollega och kände de ville göra något för mig och de erbjuder mig att ta över butiken i Kista om jag vill. Så snälla som vill peppa mig och göra något för mig men tanken på att flytta från mitt trygga Gävle känns just nu lite skrämmande.

Alltså jag VET ju att förr eller senare ordnar sig allt. Skulle det inte bli någon butik (gud förbjude att det händer) så får jag väl söka jobb istället och jag har aldrig behövt vara arbetslös någon längre period så varför skulle jag behöva det nu. Jag VET också att jag kommer kunna skratta åt hur ledsen och dåligt jag mår just nu för det kommer gå över.

Snälla stå ut lite med mig och mitt elände lite till bara!!