Stockholm är sig likt....

...och likaså Jens men dottern Alma har blivit längre och en riktig liten dam trots de ringa elva åren och håret är lika änglalikt långt om inte längre. Jens kramar om mig när de hämtar mig och tänk att jag minns inte att han var så kort men han har fortfarande de där glada och pliriga ögonen som fått små rynkor och det är inte alls konstigt för han påminner mig om att han har hunnit fylla 40 år. Alma gissar min ålder till 29 och nu kommer jag älska henne för evigt och ännu mer när hon får reda på att jag är lika gammal som hennes mamma men säger att jag ser mycket yngre ut. Små snälla ord från ett barn som värmer mitt lilla ledsna hjärta och jag tänker att det kunde varit mycket värre. Jag kunde varit gammal och ful och ingen ville ha mig och även om det kanske känns så just nu så vet jag att det visst finns någon där ute som kommer vilja ha mig igen. Frågan är väl när jag blir mottaglig igen?

Jens bäddar min säng och frågar om jag vill ha tjocka eller tunna kuddar och självklart vill jag ha tjocka kuddar och jag längtar redan efter att få lägga mig i underslafen på våningssängen Alma och jag alltid delar och från den har jag en utsikt som ser ut som halva Stockholm och jag vet precis hur solen går upp just där jag ligger.

Alma spelar musik på datorn. Den här låten handlar om dig säger Jens och ger mig en kram.

Mm, den gör väl det, men inte länge till...