Vaknade...

...när Jens alarm började tjuta på andra sidan väggen klockan sju men kunde somna om lika fort igen och sov ända till han väckte mig när han var hemma igen vid nio på morgonen. Han verkar ha ett underbart fritt och glassigt jobb så när han haft en tid att passa kl halv åtta var han sen fri resten av dagen och kunde komma hem och hålla mig sällskap med frukost och tv hela förmiddagen och vi hann tom se en film innan det var dags för mig att göra mig redo för jobb.

Eftersom han var ledig var han snäll och körde mig till Kista där vi åt lunch i gallerian och vi samtalade om brustna hjärtan, om att vara kär i kärleken och om man skulle försöka vinna krig eller leva livet och jag kände hur jag gärna vill vinna vissa krig men ändå kunna få leva livet och för första gången på två dagar kom tårarna tillbaka när jag insåg att i det kriget som pågått inom mig sista tiden måste jag inse mig besegrad. Men jag är ingen dålig förlorare utan förhoppningsvis gör det mig bara starkare.

I vilket fall är han en klok man och jag önskar jag hade vissa insikter han har när det gäller kärlek!

Nu när jag ligger här i soffan efter min första dag med jobb igen njuter jag av känslan av att vara trött i kroppen och huvudet fullt med nya intryck men mest glad är jag över att jag märker att andra tankar tar mindre plats och jag kan börjar fungera normalt igen. Hungern gjorde sig tom påmind och att få känna hunger och vanlig trötthet känns så fruktansvärt skönt efter den här tiden i någon slags känslomässigt kaos och nu vet jag att jag är på rätt väg och snart kanske jag inte ens kommer känna det där lilla hugget i bröstet när vissa tankar gör sig påminda.

Bara en viss saknad...

Jens och jag i Kista

Pashion

Jodå snart har jag en egen!