Ängeln Gabriel!

Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet, tills jag själv drabbades en gång för snart tre år sen.

Jag var på krogen, det var sommar och jag var nybliven singel och egentligen inte alls mottaglig för att ta in någon annan i mitt liv. Men när jag står där utanför stället vi är på och håller de som röker sällskap ser jag hur någon kommer ut genom dörrarna och jag kan inte slita blicken från honom. Jag ser honom på håll och han går iväg därifrån och jag förstår att just där och då försvann det finaste jag någonsin sett utan att ens få en chans att ta kontakt.

Senare på kvällen när jag står i baren och beställer dricka och vrider på huvudet står han där brevid mig. Vi får ögonkontakt och jag lovar att allt annat bara försvinner runtomkring oss. Vi ler båda två och jag säger hej och han säger hej och så står vi bara där och tittar på varandra.

-Vad fin du är, säger jag och ler fånigt.

-Detsamma svarar han utan att släppa mig en sekund med de där underbara blå ögonen.

Han är allt jag drömt om. Han liknar en svensk viking med det där blonda ruffsiga håret och hans brunbrända hy gör att ögonen blir än så intensiva. Det går ett sug genom hela min kropp och jag har aldrig vare sig innan eller efter känt så första gången jag träffat någon. Han är det vackraste jag sett och det enda jag kan tänka är att jag vill ha honom till vilket pris som helst och nu gäller det att spela sina kort rätt.

-Är du singel, hör jag mig själv fråga och skäms nästan över min framfusighet.

-Nej, svarar han. Jag är gift.

Jag bara dör. Det får inte vara sant. Då ler han och säger att han bara skojar och att det är klart han är singel.

Han berättar han är från Gävle men bor inte hemma just nu utan jobbar i Norge och han ska åka tidigt nästa morgon. Hur ska jag kunna släppa honom? Jag säger som det är att jag aldrig brukar dra hem någon från krogen men att det här vill jag bara inte släppa och jag vill så gärna få prata mer med honom så jag ber honom helt enkelt följa med mig hem.

Natten blir magisk. Vi sitter i min soffa och pratar, dricker vin men jag tror inte jag hör ett ord av vad han säger för jag kan bara sitta och se på honom. Denna gudomliga varelse. Vi har sex där i soffan och det är stjärnor och planeter och jag känner i hela min kropp att han är mannen i mitt liv. Jag vill verkligen inte han ska försvinna.

På morgonen tar han mitt nr och säger att han kommer höra av sig och att han inte ska försvinna. Jag tror att jag aldrig mer kommer att varken höra av honom eller få träffa honom igen men han skickar faktiskt ett sms kort efter. Jag berättar för alla mina vänner att jag träffat mannen i mitt liv. Att jag mött en ängel och jag kallar honom ängeln Gabriel.

Men han försvinner. Han ringer någon gång men sen är det tyst. Jag hör av en gemensam vän att han är hemma ibland och vännen lovar att höra av sig till mig när han är på krogen näst så jag kan få se honom. Det tar nästan två år innan jag hör av honom igen men han har inte lämnat mina tankar en enda gång under de åren.

I somras ses vi igen. Han hör av sig och ber mig komma till puben där han och en vän sitter. Det blir ett trevligt återseende. Men allt känns annorlunda. Han är fortfarande lika vacker men det skimmer jag sett honom i har försvunnit och han känns inte alls lika speciell längre. Vi går hem tillsammans och inte ens det är som jag minns det. Det är inga stjärnor och planeter och var han verkligen så där hårig sist? Men det känns skönt på något sätt. Jag behövde få uppleva det för att kunna släppa den där drömmen och illusionen av oss.

Tidigt i höstas träffas vi på samma ställe igen där vi först möttes. Han är snyggast på hela stället i en välsittande kostym och han ger mig komplimanger för hur snygg och sexig han tycker jag är. Vi skrattar och ha otroligt roligt ihop och vi går även denna gång hem tillsammans men vi sover bara nära tätt ihop och jag är mer än nöjd med det.

Vi hörs av ibland när han är hemma från Norge och pratat om att träffas och ta en fika. Nu är han hemma igen och igår messade vi om att ta en lunch idag. Han ringer mig idag och frågar om jag är hemma men just då sitter jag i Mias kökssoffa och dricker kaffe och ska hämta hem Jocko. Hade det här varit för ett år sen hade jag varit eld och lågor över att få träffa honom men just nu infinner sig inte den där entusiasmen. Vi bestämmer vi ska höras senare istället.

Visst är det konstigt att man kan klamra sig fast vid ett minne så starkt som sen bara visar sig vara en illusion Och visst är det konstigt att så starka känslor kan blekna till att bara vara ett minne långt bak i huvudet.

Det känns skönt att veta just nu att det är så.
Att allt bleknar med tiden...