Klockan är mycket...

...och jag har precis lagt mig tillrätta för ännu en natt i soffan när det piper till i min telefon. Han undrar vad jag gör och skriver han tänker på mig. Jag förstår mycket väl vad han vill men jag känner egentligen inte alls för just den typen av närhet. Lägenheten är fortfarande kaos och själv har jag inte ens borstat tänderna och känner den gamla pizzasmaken i min mun och det var inte de närmaste timmarna jag tog en dusch Inte ens den närmaste dagen. Men längtan efter någons sällskap är för stark och jag skriver ner koden till porten och talar om att min dörr är öppen.

Jag funderar snabbt på att ta en dusch och borsta mina tänder men ångrar mig lika fort för jag har redan talat om i vilket skick jag är och vill han ändå träffa mig är det upp till honom.

En halvtimme senare hör jag min ytterdörr öppnas och hur han klär av sig sina ytterkläder i hallen och klagar över mörkret. Han trevar sig fram och jag ser honom knappt när han kommer in i vardagsrummet där jag ligger under täcket i soffan och jag ler lite när han slår i foten i en av kartongerna och skrattar så de vita tänderna lyser i mörkret.

Han tar av sig sin tröja och trycker sig ner brevid mig i den allt för trånga soffan och jag får krypa in i hans varma famn och dra in hans välbekanta doft i min näsa och blundar och tänker att nu kan jag somna när som helst. Men han vill inte sova. Hans hand letar sig in under täcket och upptäcker min nakna kropp. Jag är trött men den där handen lyckas väcka något ändå och jag blundar och i en tiondels sekund är det ett annat ansikte jag ser bakom mina stängda ögonlock men när jag tittar upp igen är det bara hans djupblå ögon jag ser.

- Jag har aldrig slutat tänka på dig, säger han och det är så det alltid är hinner jag tänka. Jag vet att jag etsar mig fast hos många men ingen som stannar kvar men ändå återkommer de alltid med just de orden. Men med honom gjorde det aldrig något. Det gjorde aldrig ont.

Min trötthet omsveper mig men ändå händer det där på soffan som hänt så många gånger förr och precis som alla andra gånger känns det som det naturligaste i världen. Jag behöver inte honom men jag behöver DET och för en stund känner jag mig levande igen när alla känslor återvänder till min annars sovande och längtande kropp.

Jag är törstig och reser mig och går mot köket och jag känner hur han följer varje liten rörelse jag tar och jag njuter av att veta att han tycker om det han ser. Det kalla vattnet svalkar min strupe och jag tittar mig omkring på röran och tänker att det är precis så det känns inom mig just nu. En röra som behöver organiseras och sorteras och saker som borde rensas bort. Vet bara inte om jag ska börja med röran omkring mig eller den inom mig. Jag inser i vilket fall att jag inte ska ta tag i något av det just nu utan tassar tillbaka till vardagsrummet och den trånga soffan där han ligger och han ler när han ser mig komma tillbaka och jag tänker att det är precis det där jag önskade jag fick uppleva varje dag. Någon som ler när jag kommer gående naken med ruffsigt hår och varma rosiga kinder.

- Jag måste gå tidigt, säger han när jag åter borrat in mig i hans famn och jag vet inte vad jag svarar för jag somnar nog precis då.

När jag vaknar är han borta och den enda som trängs med mig i soffan är en snarkande hund men det gör mig inget. På bordet ligger en betald räkning och på baksidan har han skrivit..

Du är fin, glöm aldrig det!