Tick, tack, tick, tack...

...och jag lovar jag hör varenda sekund som segar sig fram. Jag har inte ändrat ställning sen jag kom till kontoret klockan åtta utan sitter fortfarande och stirrar rakt framför mig. Rakt in i den brusande skärmen. Stirrar på telefonen som om jag bara stirrar tillräckligt länge så ringer den av sig själv upp till kunderna jag borde ringa. Stirrar på almanackan för nästa vecka som borde ha minst 12 möten inbokade men bara har fyra men om jag stirrar tillräckligt länge kanske den fyller på med möten av sig själv.

De flesta har gått hem för helgen nu men jag sitter kvar. Vet inte varför för jag kommer inte att få mera gjort ändå. Men det känns bättre om jag är kvar för mitt samvete även om jag bara sitter och stirrar på den brusande skärmen. Har ändå inget att åka hem till. En tom lägenhet som behöver städas. En ensam fredag i soffan. Shit vad positiva vi är idag då!

Äh, lika bra att packa ihop och inse mig besegrad. Det blir inte bättre än så här!

Nu tar vi helg!