Om att sörja klart!

Jag tassar försiktigt in. Lite lätt på tå. Stannar till en stund, ser mig omkring och ser allt det välbekanta men plötsligt kan jag se det med andra ögon. Nya ögon fast ändå som det var allra första gången jag hittade dit. För länge sen. Innan allt det där. Det som var vackert men som sen bara gjorde ont. Innan kärleken. Innan sorgen. Då allt var nytt och spännande. Som då fast ändå inte.

Jag har prövat förut. Gläntat på dörren men fått backa igen när känslorna vält upp inom mig och gjort allt för ont. Tiden har inte varit inne. Och jag har prövat igen efter en tid men hjärtat har sagt ifrån genom att protestera och skrika av smärta. Tills nu.

Och jag kan stanna kvar. Och njuta av de där vackra orden igen. För det har de alltid varit även om de inte har tillhört mig. Det gör inte ont längre. Inte alls och det gör mig glad. Lättad. Och att kunna vistas där inne bland de där orden utan att det gör ont betyder att det är över. Jag har sörjt klart.

Det tog tid. Allt för lång tid men det är väl så med något som fastnat i hjärtat. Man kan inte skynda på för hjärtat har sin egen väg.

Och jag vill liksom befästa det på nåt sätt så jag sänder iväg några ord. Men jag tror inte han förstår. Det gör inget. Jag vet. Mitt hjärta vet. Och det räcker!