En sån där knapp...

...skulle jag vilja ha ibland. Som när nätterna är som den i natt var. Sömnlös med grubblerier och en ångest som kastar en fram och tillbaka i sängen helt utan logik. Det slutar med dålig sömn som i sin tur resultera i ångest på morgonen när jag borde vara pigg och klar för att ge mig iväg. Istället kurar jag ihop i fosterställning under täcket och förmår mig inte att gå upp vilket i sin tur resultera i att kollegan som ska hämta upp mig klockan sju för färden mot Sundsvall får åka utan mig. Och det i sin tur resultera i ännu mer ångest över att jag är en dålig anställd och jag skickar ett sms till chefen och försöker vara så ärlig som möjligt om mitt tillstånd.

Jag drar mig upp till slut. Packar väskan som så många andra måndagar men denna måndag är det extra tungt men jag vet att ingenting bli bättre av att ligga kvar i sängen och låta ångesten äta av mig. Kollegan P ringer och är snäll och förstående och givetvis ger det mig ytterligare ångest över att jag är så patetisk och låter mig dras ned så här. Var är den där on/offknappen när man behöver den? Sätter mig i bilen och styr mot Sundsvall. Fyra timmar för sent men jag är i alla fall på väg vilket gör att vilddjuret släpper sitt hårda grepp något om mitt bröst.

Och när jag checkat in på hotellet och lägger mig i den där sängen, en av alla de hotellsängar jag legat i det senaste halvåret, så känner jag lugnet lägga sig som en varm filt över mig. Som att komma hem nästan. Tänk att det är DET som helt plötsligt känns tryggt. Jag har bott så mycket på hotell att det har blivit som en fristad. Jag analyserar inte så mycket. Drar filten tätare om mig och somnar och vaknar igen när kollegan P ringer och säger vi ska träffas och äta. Och det gör vi. Och allt känns bra igen. Kanske jag bara behövde komma in i vanliga gängor igen. Göra det där som jag alltid gör.

Som sagt, jag analyserar inte så mycket. Nu är det okej i alla fall!