Men förstår ni, kan ni förstå vad som triggas igång inom mig? Jag är en människa som älskar att synas och höras, har inga problem med att stå i centrum och har alltid kunnat bjuda på mig själv och är en riktig teaterapa. OCH... jag är en bekräftelsehora. Just nu känner jag mig som ett litet barn som någon står och viftar en stor godisklubba framför. För även om jag vet att man man får hål i tänderna och väldigt ont i magen av den där klubban så vill jag så gärna smaka lite. Bara liiite!
Jag erkänner, jag är torsk på uppmärksamhet. Annars hade jag aldrig haft de jobb jag haft, aldrig njutit av att få stå inför stora klasser och instruera och jag hade nog inte börjat blogga, även om det fyller andra syften som att få utlopp för skrivandet. Men jag erkänner min svaghet och den handlar om mitt bekräftelsebehov och den dåliga självkänslan jag har. Därför måste jag tänka efter. Väldigt noga. Väga för och nackdelar. Och som jag skrev innan, jag tror att en högre makt utsätter mig för prövningar just nu som jag på min väg mot ett bättre jag måste säga nej till för att lyckas med det jag påbörjat. Börja älska mig själv, ta hand om mig själv och bli hel. Fylla det där tomrummet jag känner i mitt bröst.
Det första kvinnan frågade när hon ringde mig från produktionsbolaget idag var om jag fortfarande var singel och om jag skulle kunna bli förälskad i tv. De vill alltså utnyttja mitt tragiska singelhjärta för att göra bra tv. Och jag känner att varför ska jag utsätta mig för det?
Jag tror jag skulle bli ännu mer ensam efter att ha visat min sårbarhet i tv. Ännu mera tom. Och framför allt tror jag knappast att det skulle få mig att älska mig själv mera, snarare tvärtom. Men trots att de tankarna och känslorna är övervägande så sitter det en liten bekräftelsekåt idiot på min axel och säger... gör det, gör det!
Jag slår dövörat till!
Det gör du jävligt rätt i. Det kallas ju inte förnedrings-tv för ingenting.
SvaraRadera