När jag väl lyckades somna ifrån mitt bultande huvud tog det inte många timmar innan jag vaknade igen med en ännu värre värk. Och ångest. Den kommer ofta krypande när jag inte är okej, när jag inte kan sova eller låter tankarna mala på. Men jag kan inte så mycket göra. Så där låg jag med ett huvud som hotades att sprängas och en ångest som grävde sig in i min kropp. Ingen mening att kämpa emot. För desto djupare gräver den. Det är som att bara låta sig öppnas upp, släppa in den för då ger den sig liksom av fortare. Men de minuterna när man slår upp portarna och välkomnar den är dödsminuter. Jag vänjer mig aldrig vid känslan fast jag haft den som följeslagare i så många år. Allt för många år.
Därför är jag trött idag. Som en trasa. Våt och sladdrig. Vill åka hem nu.
Ja du har rätt, jag missade,tur att det finns poliser som håller ordning på folket, hur skulle det annars se ut i samhället.Syssling.
SvaraRadera