Vaknar...

... redan vid halv fem av att mobilen piper och det är han som skriver att han glömde att säga godnatt. Jag svarar att jag förlåter honom och det konstiga är att den där uteblivna godnatthälsningen faktiskt lämnade en tomhet efter sig. Precis som känslan när han inte är i min närhet. Jag inser att mitt hjärta mer och mer tillhör honom och jag kan bara luta mig tillbaka och lita på hans ord att han känner detsamma.

Jag vaknar flera gånger efter det. Kan aldrig sova länge på morgonen nu för tiden. Vrider och vänder och sängen känns inte alls lika skön klockan nio som den brukar göra. Jag går upp och tar med min lilla älskling ut på en lång morgonpromenad istället för att försöka hitta tillbaka till en känsla i sängen jag inte längre kan framkalla. Solen skiner och det är sånt där hålla-handen-väder men det enda jag kan göra är att stoppa mina frusna händer i vantarna. Jag önskar jag hade hans händer här som höll mina och skyddade de mot kylan men den tiden kommer.

Vår tid kommer...