Ömma muskler och värkande hjärta!

Han är snäll och tar hand om mig när han kommer hem. Ger min fortfarande ömma nacke och rygg massage. Kramar mig, pussar på mig och tar mig till sjunde himlen och tillbaka igen. Och jag funderar på om det verkligen kan vara så här mysigt med någon? Han säger det hela tiden... visst har vi det mysigt. Jag svarar ja men i mitt huvud är jag redan någon annanstans.

För det blir väl så. När man träffar någon man tycker om, någon man vill vara nära hela tiden men våra stunder räcker liksom inte till. Och det känns i hela kroppen. Det börja kännas i mitt hjärta. För även om känslorna är de rätta, våra kroppar är som två pusselbitar och vi hela tiden finns i varandras tankar... så finns det något annat bortom det. Men det känns oändligt långt borta och hur mycket jag än sträcker mig efter det så går det inte att nå. Och det känns... i hjärtat!

Den kärlek jag känner vill leva fritt, växa och få gro. Inte vara hämmad och stängas in mellan fyra väggar. Den kärlek jag känner vill jag skrika ut till hela världen, stolt visa upp den och få andra att avundsjukt se på. Så som jag så länge avundsjukt sett på andras kärlek.

Men jag sväljer. Är tyst. Blundar och försöker stanna i nuet. Stanna i hans varma famn. Och när han har gått stannar jag kvar bland hans saker. För doften. För att få vara honom nära, känna honom nära för jag vet att så fort vi är ifrån varandra saknar jag honom igen...