Fear!

Mitt bröst känns som en utfläkt köttbit. Som om hjärtat är blottat utan minsta skydd, rädslan kryper i mig och alla de där vibrerande kärleksfibrerna sluter sig i skydd för de mörka känslor som har sitt fäste i gamla sår. Jag är rädd. Livrädd. För hur ska jag kunna vara något annat? Och hur förklarar man för någon som tycker det är konstigt att jag inte känner tillit? Hur förklarar man att det inte handlar om att jag inte vill... utan att det är rent självförsvar för att alla gånger jag litat på kärleken har det slutat med att jag fått mitt hjärta krossat i småbitar. Att den kärlek jag trott på visat sig vara en lögn, en illusion och en sanning bara för mig.

Mina sår är läkta men i stunder av ensamhet och längtan gör ärren sig brutalt påminda och tankar förvrider det som kanske är sanning till något helt annat än det.

Jag känner mig så sårbar, så skör och jag har lagt mitt hjärta i handen på någon och jag kan bara hoppas att det blir ömt omhändertaget. Men när min magkänsla börjar göra sig påmind vet jag inte längre om det är spöken från förr eller om det är varningstecken. Och kanske det slutar med att min brist på tillit slutar med att jag mister det jag så gärna vill ha.

Vill så gärna tro, vill så gärna slippa rädslan och jag försöker... tro mig... jag försöker lita på när han säger att jag inte ska vara rädd.

Men jag är rädd.... livrädd!